Självklart är jag jättenyfiken på vem det är som ligger och gror i min mage och jag vill jättegärna att den kommer ut snart.Visst att det är tungt, gör ont och är otroligt obekvämt just nu men det hör ju lite till. Det är ju ändå en människa där inne, klart att det känns och inte kommer den ut fortare för att jag gnäller. Jag är glad och tacksam för att jag får ha en minimänniska i min mage.

Det som dock tynger mitt mammahjärta (som man inte märkte av förra gången) är att jag inte orkar vara mamma till 100% just nu. Häromdagen när M inte var hemma och jag hade en av mina sämre dagar låg jag i Hugos säng medan han fick leka själv. Han drog i mig några gånger och tyckte jag skulle vara med och leka. Men en stund senare kom han med några böcker och la sig bredvid mig. Men i nästa stund lämnade han rummet för att hitta några tuschpennor som var jätteroliga att måla med under fötterna. Varpå han kommer in till mig och visar fotsulorna och säger Mamma, Oj. Som om det vore en olyckshändelse.

Det är så tråkigt att känna sig otillräcklig. Jag vill ju vara med och leka och busa.

Men snart så, snart.