Räcker inte till

Känner mig så många gånger otillräcklig för mina barn.

Antar att jag inte är ensam, med oftast så känns det ju som så.

Många gånger blir det Hugo som kommer i andra hand. Han är ju ändå större, förstår mer och det går att prata med honom på ett annat sätt än med Idun.

Men ibland är det Idun som får komma i andra hand.

Ikväll var hon supertrött och jag börjar natta henne. Såklart är jag ensam hemma med barnen dessutom.

Hugo börjar protestera och vill inte alls att jag ska lägga lillasyster.

Jag går ner för att lägga henne i sängen och måste då sitta där en stund och hålla handen.

Hör hur Hugo tassar ner, släpper Iduns hand för att möta honom i dörren och säga att jag snart kommer.

Han är trött och har tårar i ögonen. Han vill inget hellre än att få sitta i soffan tillsammans med mamma en stund innan han somnar.

Jag blir mest arg och irriterad eftersom Idun nu skriker hög och jag får börja om från början och ta upp henne i famnen, nu kommer det ta dubbelt så långt tid att få henne att somna.

Mednas jag sitter bredvid henne i sängen får jag dåligt samvete för att jag blev arg på Hugo. Det är ju inte hans fel.

Har nu ägnat 45 minuter åt att natta Idun och känner att jag måste ge lite av min tid till Hugo innan han somnar. Tänker då att om 2 minuter går jag upp oavsett om Idun somnat eller inte. Hon får gråta sig till sömns i så fall, jag måste ju få vara med Hugo också.

Efter att det 2 minutrarna gått smyger jag ut ur rummet, hon sover fortfarande och jag möts av en sovande Hugo på soffan.

Mår lite dåligt inombords för att han fick somna ensam på soffan.

Det är näst in till omöjligt att räcka till båda samtidigt.

Men jag gör mitt bästa och jag hoppas att de förstår.