Ett liv har slocknat och en generation har dött ut.
Dagen efter min födelsedag fick farfar återförenas
med farmor någonstans på andra sidan.
93 år gammal blev han.
På somrarna brukade jag bo några veckor hos farmor och farfar
i deras sommarstuga här ute på Muskö.
Varje morgon drack han sitt kaffe på fat med en
sockerbit mellan tänderna medan han lyssnade
på sjörapporten.
Vi åkte ofta ut på sjön. Antingen för att sola och bada
eller för att lägga nät.
Många av fiskarna vi fick rökte farfar i sin
egenbyggda rök som stod på tomten.
Minnena är många och jag bevarar dem tätt intill hjärtat!
Jag vet att han har det bra nu!
3 kommentarer:
Minnen finns alltid kvar.
Låter fint att han återförenats med sin älskade:)
Önskar dig en trevlig helg trots allt!
Kram Sofi
Hej!
Vad skulle vi vara utan minnen? Inom oss lever de vi älskat länge och ombonat. Jag tänker jämt på filmen "dagboken" när gamla dör och "återförenas" med dem de älskar. Om du inte har sett den filmen, måste du se den!
Trevlig helg!
åh jag är så ledsen för er skull, de blir alltid ett tomrum när någon försvinner. Fyll det med minnen och spara dem väl, det är sådana man sedan måste ta upp och minas för att orka när saknade blir för stor.
Han och din farmor har det säkert så bra nu i nangijala. Kramar!
Skicka en kommentar