Mammas hjärta!

Det där med att lägga barn kan driva mig till vansinne.

Gav Idun en flaska välling och la henne i sängen ihop om att hon var så trött och kunde somna till själv. Jag satt bredvid och höll henne i handen. Gick inte alls.

Lät henne ligga och gråta men efter 5 minuter tyckte jag så synd om henne. Gjorde en ny flaska med välling och började om från början.

Dock var hon inte så sugen på välling längre och gnällde mest irriterat.

Försökte gunga henne i famnen en stund men blev mest irriterad då hon skrek och spände sig som en fiolsträng. 

Tog med henne upp och började med det jag hade tänk göra ikväll. Gick dock inte att koncentrera sig då hon bara skrek och gnällde så jag gjorde ett nytt försök. Gick ner i rummet och gav henne välling. Hon ville inte. Gungade i famnen igen men lyckades inte den här gången heller. (jag vet att jag ger upp för fort) La ner henne i sängen och gick upp.

15 minuter av högt skrik gick innan hon tillslut somnade.

Målet är att hon ska kunna somna själv. Får se hur tuff jag kan vara, om jag klara av att kämpa några kvällar till. Gör så ont i hjärtat!

Men Hugo gick det inte alls. Hann gav aldrig upp. 

Pappa var den som stod ut längst och det var i TVÅ timmar, sen tillslut somnade Hugo. Han tog varken napp eller drack välling så det gällde bara att bestämma sig för att han skulle sova. Man fick hålla ett stadigt grepp om honom i famnen eftersom han kunde vara hal som en ål och använda alla krafter till att ta sig någon annanstans, vara väldigt mjuk i knäna och gunga för kung och fosterland eller tills man krökte ryggen.

Med Idun är  det lättare eftersom hon dricker välling och nästan somnar innan flaska är slut och kanske för att hon inte vant sig vid att vi gungar henne lika mycket som vi gungade Hugo.

Men men, vad gör det om hundra år.

 Hon har varit världens goaste idag, utan minsta gnäll och förresten så sov hon hela natten så jag klagar inte, men det gör lite ont i hjärtat.